Gatans parlament by Anna-Lena Lodenius

Author:Anna-Lena Lodenius
Language: swe
Format: epub
Publisher: Ordfront

»Vi älskar att stjäla«

Baksidan av av Brand 4:2000 upptas helt och hållet av en bild där ett antal maskerade aktivister poserar med basebollträn och texten »Jag älskar att stjäla« (där ordet älskar ersatts med ett hjärta). Bilden tillkom som en replik på Moderata ungdomsförbundets kampanj samma år med texten »Jag älskar att äga«.

»Egendom är stöld«, hävdade redan Pierre-Joseph Proudhon i sin skrift Vad är egendom? från 1840. Fast riktigt så menade han faktiskt inte. Proudhon ansåg att man visst kunde äga det man själv producerat och skapat. Det var kapitalets ägande av produktionsmedlen (d. v. s. verktyg, maskiner, verkstäder) och det som åstadkommits kollektivt som var orättfärdigt, ansåg han.

Proudhon använde aldrig sin tes om att egendom är stöld i demagogiskt syfte, för honom var det främst en filosofisk fråga. Men redan mot slutet av 1800-talet fanns en rörelse i Frankrike som tolkade Proudhon mer bokstavligt. Om egendom är stöld betyder det att var och en har rätt att återta egendom. Det är inte ens att betrakta som stöld utan reprise, det vill säga återtagande. Den här riktningen motarbetades kraftfullt av de franska anarkisterna, och debattens vågor gick höga.

»Att råna en bank är inte lika kriminellt som att grunda en«, ansåg dramatikern Bertolt Brecht. Den tyske studentledaren Fritz Teufel, som blev allt mer involverad i vänsterterrorismen i slutet av 60-talet, hävdade i samma anda: »Det är under alla omständigheter bättre att sätta eld på ett varuhus än att driva ett varuhus.« Det var innan Andreas Baader och Gudrun Ensslin greps för två anlagda bränder på varuhus i Frankfurt. Självklart delade de Fritz Teufels inställning.

Dagens anarkister anser överlag att ägandet inte behöver tas på allvar över huvud taget. Åtminstone att döma av hur de agerar. Egendom vandaliseras regelmässigt i olika former av aktioner. Såhär formulerade sig det så kallade ACME-kollektivet efter protesterna mot WTO-mötet i Seattle 1999 (enligt Petter Larssons bok Proteststormen):

»Vi vidhåller att egendomsförstörelse inte är en våldsaktivitet, såvida den inte förstör liv eller orsakar smärta. Genom en sådan definition är privat egendom – särskilt företagens egendom – i sig själv oerhört mycket mer våldsam än någon aktion emot den. [...] När vi krossar ett fönster, så är vårt mål att förstöra den tunna fernissa av legitimitet som omgärdar rätten till privat egendom.«

När jag började granska extremvänstern vid mitten av 1990-talet kontrollerade jag ett antal namn och personnummer i Stockholms tingsrätts arkiv. Det visade sig att flera av de mer kända namnen var dömda för någon form av snatteri. Samma slutsats drog Expressens reportrar som gjorde en liknande undersökning (fast även i andra delar av landet) 2001.

Kampanjen och hemsidan »snatta.nu« fungerar även som ett diskussionsforum där snattare kan utbyta tankar och åsikter och få juridisk hjälp. Personerna bakom sajten skriver i Direkt Aktion 1:2006:

»Samhället är på väg utför branten men vi sörjer inte, vi garvar hela vägen från Hemköp i våra snattade märkesbyxor och med Brämhults jos i Gucci-väskan.« Budskapet ska nog både tolkas skämtsamt och seriöst, aktivisterna driver med sig själva, men i grunden ligger en allvarligt menad kritik av äganderätten.

Download

Copyright Disclaimer:
This site does not store any files on its server. We only index and link to content provided by other sites. Please contact the content providers to delete copyright contents if any and email us, we'll remove relevant links or contents immediately.